Hej då pappa

Jag vet om min pappa skulle levt idag skulle han vara i Göteborg just nu. Hade bara hoppats på att han fick se vårt stora brinnande intresse för hundar.

Så detta blir ett inlägg om min pappa. All den frustation och glädje han har gett mig.

När jag var 7 år fick jag en alldeles egen hund, när jag var 11 år hade han sålt den, utan att berätta det för mig. Några år senare hade hon dött, när hon skulle föda sina egna valpar. Frustationen var enorm, det var min mest älskade vän som han drog bort från mina händer.

Min pappa har gjort mycket fel, men när jag ser mig i speglen så går jag ibland i hans spår, jag är inte smart, jag tänker inte förens jag handlar. Det får alltid bita mig i röven. Vill bara inte vara som han. Vill visa att jag kan vara så mycket bättre.

Under tre sommrar jobbade jag under samma tak som honom. Varje dag när jag passerade han tittade han bort, men jag ville inte heller få hans kontakt. Varför, när han hade gjort så mot oss. Att bara lämna oss så, och säga att vi inte har funnits.
Jag kom ihåg när vi flyttade, jag var så glad, jag visste att jag skulle komma till pappa på helgerna. Jag var glad för mammas skull, nu skulle dem inte bråka mer. Men dock när vi hade flyttat var det jag som bråkade med mamma, hon fick inte vila. Jag skäms så mycket för det, jag ville inte vara sån. Nu inser ja hur dum ja va. Jag vet att mamma älskar mig idag.

Det tog inte länge fören vi slutade att vara hos pappa. Jag tror vi bara var där två ggr. Det räckte vell för honom. Synd bara, jag hade mina allra finaste leksaker där, min tv som tydligen var på avbetalning (fick den på julafton när ja va 9) min barbi båt och så mycket annat fint. Som alla dessa priser som jag hade vunnit i hund utställningar som jag var så fruktansvärt stolt över. Den sista dagen jag minns med min pappa, var verkligen en fader dotter dag. Vi åkte på utställning med min hund och några st Bernhards hundar. Jag var hur glad som helst. Jag var 10, jag fick ställa ut min egna hund och mitt hjärta darrade, men min själ log. Jag kom trea och var så himla stolt. Sedan fick jag vara med i barnmedhund för sista gången. Jag visste att jag skulle lyckas bra, men när en efter en fick gå fram och ta pris så blev jag rädd. Sen stod jag ensamt kvar. Då kom domaren fram till mig och sa " Du var verkligen jätte bra, men jag hoppas att du förstår att jag måste ge de andra en chans" Men jag var jätte glad ändå, kände mig stolt, att jag skulle vinna det, jag valde ett kollegeblock, varför vet ja inte, men ja va stolt.

När mamma och pappa hade gjort slut förändrades det så mycket. När han fick höra mitt intresse för hundar som min bror hade sagt till han. Det var hans ända barn, han hade bara honom, Ronny fick allt, en hund och en pappa. Men ja vet inte om det var så bra ändå. Jag fick 1000 kr en gång, för han hade tydligen tagit pengar från ett konto på banken, men det var tydligen min brors. Skickade ett kuvär som stod tack och sa att jag skulle använda till min utbildning, pengarna gick till mamma för hyra. Jag såg sedan brevet när vi var och städade upp efter hans död, han hade öppnat det, de kändes i bröstet. Jag skulle åka till Ryssland och han ringde trodde jag skulle stanna där ett tag, han sa att han skulle på hundutställning där. Men jag kunde knappt svara honom, det var nog det längsta samtalet vi hade innan han dog och det var 2006. Senare gjorde jag ett arbete om hundar Kuvaz för min bror hade en sån, min pappa ringde mig igen, sa då att han ville ha mitt arbete för att lägga in det i en tidning för kuvazer. Men tror dock inte han tog det, för att jag då inte hade ett bra word program. Samma veva sa han att han inte ville vara min dotter utan min vän, om det gick bra med mig?! Jag blev arg, men skickade det för jag var stolt över arbete och ville visa att jag kunde saker om hundar och vilket intresse jag hade.

Jag saknar det, jag skanar att inte han kunde berätta så mycket om hundar som han gjorde för min bror. Jag ville ju bara att han skulle vara min pappa.

När jag var tio år på nyårsafton, sa jag till mig själv att jag inte har en pappa. Min pappa finns inte. Istället kom mammas nya kille och jag ville så gärna att han skulle bli vår nya pappa, vill fortfarande att han ska adoptera oss. Men mamma tycker det är för sent. Nu istället vill jag hitta min pappa genom min pojkvän, för på så sätt känna mig äslkad av någon som inte älskade mig.

När pappa dog så dog inte bara han, på hans begravning gick Annie bort i kraftig livmoders inflamation. Tre månader senare drog han med sig två till. Min bror försökte verkligen, jag ger honom all tacksamhet till det. Men två oskyldiga liv fick gå till spillo. Varför?? Jag älskade han så, lilla Bodri, min finaste lilla ängel. Eller så liten var han ju inte :P vägde nog runt 60 kg, om inte mer. Men det gjorde verkligen jätte ont, och sen strödde vi han, Annie och Rojjas aska över marken i grytryd. Men jag vet att livet måste gå vidare, fast det gör så ont. Bodri bölev tre år, jag betalade 3000 för honom själv för att han inte skulle avlivas. För ägaren hade hittat ett fel så han inte kunde avlas på. Men jag räddade livet och stolt för det än idag. Kommer aldrig glömma dig <3

Så just idag är jag både arg och glad över pappa, men att gå in i ett rum, som är iskallt och luktar illa. Jag minns som det var igår. Jag och yasmin tittade på o.c då rinde mamma, sa att han hade gått bort, den 2 jan. Den 28 dec hittade jag honom i ett litet kaffe rum. Ville själv inte väcka honom (skulle städa där) Så sa till min städ kompis att de skulle säga till några att väcka han så vi kunde städa. När jag kom tillbaka fem min senare. Hade de fortfarnde inte väckt han. Jag blev orolig. Men tänkte bara att jag måste ringa min bror. Men fick ingen kontakt. jag visste inte hur jag skulle göra. Mentrodde inte det var så alvarligt, försökte lugna mina nerver geonom att stanna i ett annat luch rum. Senare på kvällen fick jag reda på att dem hade skickat han till lunds lasarett. Han hade fått en kraftig hjärn blödning. Mitt hjärta stod still. När vi gick in i kylrummet såg ja han, jag ahde inte varit så nära honom på evigheter. Men man kände att han inte fanns där. Det var så kallt och tyst. Alla grät. Framför allt min bror som visste inte alls vad han skulle ta sig till med allt nu. Det vita skunket lindade hans kropp och jag fick säga de sista orden. Hej då pappa

Jag hade bara önskat att han fick se vad jag skulle bli jag hade önskakat vad hans dotter gör just nu, hon sätter hans fortspår på jorden. Ska nu skaffa en egen st bernhard. Men jag vet att han tittar ner på oss, han och alla hundarna och alla de andra djur som han tar hand om där i himlen. Han går runt där uppe och ibland kommer han ner och tar hand om oss och vakar över oss. Bara för han vill visa sin förlåtelse. Jag är sjukt glad för att han räddade mitt liv. jag har försökt med mycket. Jag har frågat om han kunde leta reda på Petras katt, men tydligen var det för svårt. Eller så var jag för sent ute. Jag har frågat om han kunde ta hand om Sinus så han får så många fina träd och gröna ängar att springa på. Men min största önskan är ändå att han ska säga hur mycket jag älskar alla djur som har gått bort. Marlo, Mickro, Bodri, Rojja, Annie, Micke, Apapa, Morgan och alla de andra änglarna. Jag tittar på min tato och ser hur mitt hjärta flyger upp till er. Älskar er, kommer alltid att göra.