Tack mamma

Jag måste inse. Inse vad man har. Får inte gräva ner mig mer. Få inte ha blod sprängda ögon. Tappa all fattning. Jag måste gå upp på benen igen. Hundutbildningen är verkligen lärorik. Jag frågade vad man ska göra med Albus åk-sjuka. Och att jag hade funderat på att kastrera han. För att han kissar inne och e elak mot Mira. Där kände ja direkt att ja inte skulle ha sagt. Jag skulle inte säga det. Direkt kändes det som ja fick en stämpel. Men ingen hund är perfekt. Ingen ägare heller. Man gör fel. Man säger fel. Nästa gång ska ja gå in med självförtroende på mina läppar. Jag ska kunna lite. Jag ska börja klicka in Albus. Som dem oxå tyckte att ja va dålig med. Men ja. Jag tror om ja visar att ja tror på mig själv nästa gång så blir det bättre. Fast det är bara lite. Jag måste kunna det i juli då jag ska hålla en egen utbildning. Jag är taggad. Jag måste vara det. Visa vad ja vill. Att ja vill detta. Så får i gen Jake trycka ner mig. Ingen kärlek får. Fast det var redan slut i Paris. Fast det känns som ja inte haft en pojkvänn sen i september. Så måste man ju fortsätta leva. Fast det är svårt. Jag ska städa imon, köpa cinder och kolla upp böcker på bibblan i Hylte. Se om dem har lite. Börja läsa igenom mina anteckningar. Så finns att göra saker på dessa två dagar. Sen hoppas ja på sömn. Men det får vi väl se. Jag måste upp till ytan. Jag måste få luft. Jag måste bli mig själv. Jag kan inte gå in i väggen nu. Jag kan inte sluta jobba. Jag ska fokusera. På utbildningen. Satsa hårt. Visa att ja inte har en problem hund. Visa dem att ja kan. Visa fel. Visa dem rätt. Vill tacka min mamma! Det är en anledning varför jag har ristat in rosen på benet. Just för att hon finns där för mig. Ingen har gått till mig. Men hon, hon har. Skulle inte klara detta utan henne. Tack <3