Älska, glömma och förlåta

Älska glömma och förlåta

Detta kan sammanfatta detta året. Riktigt mycket, stämmer in så väl.

Älska: till alla dem som har varit här för mig. Till alla dem som har byggt upp mina ben igen. Till min älskade mamma som hjälper mig hela tiden. Hon vill bara väl. Jag älskar henne. Till mina syskon, för all hjälp och för att ni har stöttat mig. Till min älskade pojkvän. Men ett STORT tack till mina två små vänner, mina två små bebisar. Ja, ni räddar mamma igen. Älskar er, önskar bara att jag kunde sagt det med ord också.

Glömma: att glömma det som har varit. Jag orkar inte grubbla varför längre. Varför hände det? vad det mitt fel? Var det verkligen jag? Jag önskar, men nu är det som det är. Jag måste glömma det. Det är som det är. Jag gjorde som jag gjorde. Nu är ingen där. Det är det som gör så ont. Svider i hjärtat, och tårarna är aldrig långt borta. Men jag måste fortsätta. Om dem inte vill, så ska jag bara fortsätta. Jag kan inte gå in igen. Jag vet att jag borde strunta i det, växa upp. Men ja det var för hård smäll jag fick. Nu, att det var jag som skulle göra så att dem fick välja sida. Det var inte så jag menade. Ni får komma hit, ni får höra av er. Ni är fortfarande i hjärtat där inne. Bara för att jag har tagit bort en vän, ska man sota för det då? Men som sagt, jag kämpar på. Synd att andra ser det så tydligt, jag är som ett glas fönster. Alla kan se in i mig. Men glömma, det är ett stort steg.
  Glömma, som att glömma, det som nu kommer att hända. Jag skriker inom mig, vill bara rycka av allt hår. Skrika så förbannat högt. Ingen vet, Ingen! Men alla är där, därför får jag bara glömma det. Alla vill ju bara väl, älska. Jag måste bara förlåta det. Inom sin tid.

Förlåta: jag måste komma över det. Det steg som min syster har gjort. Jag ska vara stolt. Här sitter jag nu, förargad. På henne. Min syster. Jag vet att det var inte hon som förstörde de planer som var en sån stor dröm som jag hade. Jag vet att det är mitt fel. Tårar rinner ner för kinden. jag förbannar mig själv. Gräver ner mig. Jag måste inte. Jag kunde fixa det. Jag hade inte behövt att läsa master. Jag kunde läsa hund direkt. Skaffat en så hade det varit bra. Men nu så var Lund först. Det var det som jag tycker är viktigare. jag måste förlåta mig själv först. Jag måste acceptera att jag är den jag är. Jag måste älska, glömma och förlåta mig själv. Sen får jag bygga upp livet. det liv som jag vill ha.

Master
England
Hundpsykolog
Allt det där.
Inget är som man planerar, inget är som man vill att det ska vara. Livet är inte lätt. Du får bara följa det. Följ dina drömmar. Men om det inte går, försök igen. Ge inte upp. Om du inte kan ändå, gå en annan väg. Se vad det leder. Livet går vidare ändå. Du måste lära dig älska, glömma och förlåta.