Rhematism

Ser just på Sofias Änglar och ser då ner på mina handleder och kramar om dem. Ser mig i speglen och sen min ut putande mage.

Ja, jjag har inte tänkt mycket på min sjukdom. Men de senaste dagarna har jag funderat mycket. Min smärta i min högra handled går inte att beskriva med ord. Jag trodde själv att jag skulle spy i Lördags.

Jag fick veta att jag hade Rhematism maj 2006, Det har snart gått 6 år. Då jag har fösökt att hjälpa min sjukdom med olika medeciner. Dessvärre blir dem bara starkare och starkare för varje gång. Jag har kortison dagligen, cellgifter och stark rhemacaid drop. Tror nästan jag måste ta mitt drop tidigare nu. För smartan. Jag har förslitningsskador i båda handlederna och mycket mer i höger. Just nu har jag också problem med vänster fot led, som skrämmer mig något otligigt när jag inte kan gå riktigt. Men ja, jag vill inte visa hur mycket smärta jag har. Men de senaste dagarna har jag varit rädd. Mitt hår ramlar av så lätt. Min kropp ser inte normal ut. Små bröst och stor mage (trolgtvis från kortisonet)

När jag var yngre tänkte jag inte så mycket på det, jag trodde de skulle gå över. Det inte förren nu jag vet att jag kommer ha det i hela mitt liv. Jag vet att jag kommer ha svårt att lyfta saker. Som i helgen skulle jag hålla Belle, som väger lite mer än 3 kg. Jag kunde bara hålla henne i 20 min, sen kändes att mina händer skulle gå av. Jag ser in i framtiden när jag ska ha mina egna barn, hur ska jag kunna bära dem då. Men Jake kom med den bästa planen, jag älskar han. Omtänksam.

När jag ser in i framtiden som jag vet att man inte ska göra, för man ska leva för nu. jag är jätte glad att jag inte har så illa rhematism att det inte blev så illa. Jag har ännu inte fått operar nått, men dock troligtvis i framtiden för handleden. jag kan gå på mina två ben. Jag kan dansa, åka skiskor och göra de jag älskar. jag kan leva livet. När jag först fick mina sjukdom, så hade jag det riktigt svårt och jag vill aldrig mer genomglida det. Vissa dagar då jag inte kunde ta ur mig från sängen bara för att mina höftleder krånglade. De dagar jag har tacka vänner för, då de körde mig till skolan, för jag inte kunde gå ordentligt. Värsta var när mina lder låste sig. Fingrarna kunde låsa sig på sju olika ställen. jag har tacka kortisonet och de sprutor jag fick ta, att de löste sig och jag kan ha hyftas normala fingrar. Fast de kan låsa sig ibland. Arbetet sonm jag har är ett arbete för de personer som har någon sjukdom. Men för mig, så blir det värre och värre för varje dag. Jag vet inte hur långe jag kan hålla på tills jag inte kan jobba och blir sjukskriven. Just nu städar jag knappt, gör bara simpla saker, för att jag inte vill anstränga min handled.

Det värsta som jag tänker på är att jag kanske aldrig kan få barn. Med tanke på att mina medeciner är så starka så är det den värsta madrömmen. Men jag vet att jag inte kan tänka så heller. Men det finns alltid möjlighter om inte. Men jag ska kämpa mot min sjukdom och min sjukdom ska aldrig ta kontroll över mig. Då har jag förlorat. Jag ska leva livet, innan livet lever de ur mig. Jag är här och ju, jag ska visa vem jag är. Jag ska övervinna detta. Så smärta, du kan gå bort nu, för jag är starkare än dig.