Tänk dig att du simmar under medehavets vatten. Du ligger där och bara flyter med i vågorna och ser hur fiskarna simmar där tio meter ner. Du är helt oväntande vad som händer i verkligheten. Sen så helt plöstligt kommer du tillbaka.
Igår kväll missade jag bussen hem, blev förbannad. Men jag e glad att jag missade den. Jag ångrar mig att jag klagade på vägen hem till henne. För att jag mådde dåligt för att morfar hade dött för ett år sen och allt med Kaj. Men jag ångrade mig. Varför ska jag vara ledsen? Det är ju bara upp till mig själv att komma över det. När jag sedan fick se henne, så kom tårarna i floder. Jag grät sj hela natten. Men att försöka plåstra om en person är inte lätt. Men när man själv har varit med om samma saker så vet man hur det hjärtat känner sig.
Att ligga under huvudkudden gråtande medan man hör sista andetaget, att blunda hårt och blunda för att hunden tar sitt sista andetag, att hunden åker till veterinären och veta att den ser en för sista gången. Alla dem man har älskat, både Marlo, mickro och bodri. Men de finns i hjärtat. Där sitter dem djupt, där försvinner dem inte och överallt man går ligger dem som en filt på en. De håller om en, trycker en hårt mot hjärtat.
Jag vill inte att någon ska vara ledsen. Jag vill inte att någon ska må dåligt. Därför försöker jag trycka dem mot hjärtat och säga att snart kommer de kännas bättre. Snart kommer de bli bli bra. Jag älskar ju er! Ingen ska känna så. Men jag ska göra allt för att du ska få ett leende på läpparna. Allt för dig :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar