dessa dagar

Så nu är man tillbaka till verkligheten igen och allt vad det innebär. All stress, problem och dessa projekt som man ska göra och hinna med.

Men framförallt biter det något i mig, som jag blir så irreterad över. På vissa människor. Visst borde man gå dirket och prata med dem men just nu är det lite svårt, att man försöker e det ingen talan om, men om inte den psersonen vill lyssna så är det inte enkelt. Men ja det kanske bara jag som hänger upp mig på vanliga saker igen.

När jag prtade med en viss person idag om att sörja, för min morfar. Som gick bort för ett år sedan. Så har jag nu börjat att tänka att han inte finns mer och att han inte kommer tillbaka. Men när nu min kompis har förlorat ett stark vän till henne så förstår jag hur illa hon mår. Jag vill bara att hon ska tänka på annt och inte vara hemma och vara ledsen. Men allt jag får tillbaka värkar bara vara skit. För mitt svar jag fick var att hon måste få vara ensam och sörja, medan när min morfar gick bort och jag skulle bort två dagar efter på ett skolutflyft ja men då var det inga problem. Ja som sakt jag borde ju inte hänga upp mig på det. Men det är presipen. Som känns jobbig, jag vill vara personernas bärnade vägg när något händer och ta hand om dem. Men när det händer nått själv får jag oftas vara min egna oxå, det är svårt, men man vet att man växer mycket mer som person då och det gör en starkare som person. Men visst vill man ha en där som kan hålla om en.

Jag vill inte vara egoistisk och jag tycker verkligen synd om henne som har drabbats och ta hand om henne och jag hoppas att de går oxå. Men ja vissa folk har ju olika sätt och jag får vell bara komma underfund med det. Men om man har lärt sig att djur och människor dör och det är en del av vägen för dem. Men att vara med om så mycket som man har gjort så kanske det är en annan sak. Just nu finns jag där för henne och det kommer jag alltid att vara. Jag vill bara att alla ska må bra och jag vill ju få samma saker tillbaka.

Men just nu känns det lite jobbigt bland mina vänner. Kanske e för att man har varit tillsammans så mycket. Men när efter klubban kanske det blir bättre om man får vara själv en stund. Och se, som sakt det är nog mitt huvud som e fel. Men jag ska ändå försöka mig på en gång till och prata med henne igen, för tredje gången. Tror dock inte de blir bättre, bara sämre. Vill ju inte förlora henne heller.