Volentärens dröm

Klockan är snart nio på morronen och ja får vell vakna snabbt nu och städa upp lite, speciellt diska upp allt innan man drar in till skolan. Igår var det en helt underbar dag, jag var verkligen jätte glad hela tiden. Pirrade så underbart skönt i kroppen och jag strålade nog glädje runt mig.

Denna helgen har jag stått som volantär på elitserien i Halmstad, fast det inte var mkt folk som var där och tittade så tyckte jag att det var och gick bra ändå. På fredagen så var det segt och jag ville mest bara hem. Men på söndagen så fick ja stå vakt vid omklädningsrummen för alla åkare för att se så igen annan gick in där som inte skulle vara där. Jag fick se många kända ansikten och många fina program och åk.

Bland annat Viktoria Helgersson, efter hennes åk, som inte var så vidare bra, fast hennes syster Jushi försökte heja på henne så gott de gick. Så sa ja "bra åkt" till henne och hon tittade på mig som ja hade sakt något helt fruktansvärt och skulle typ brinna i helvetet eller nått.
Det bästa med allt de va innan lunch då jag stod i entren och skulle släppa in folk osv. så in genom glas dörrarna kom Kristoffer. Mitt hjärta försökte hoppa ur mig och jag visste bara att jag skulle försöka stå upp med båda benen och andas.. Han gick förbi mig och tittade på mig och igentligen skulle han inte få gå för bi. (för de va tvungna att ha sina brickor på sig) Men tanke på att han e bland sveriges största åkare så fick han passera.

Senare när han hade åkt sitt ganska lyckade program, tycker ändå han kunde fått lite mer poäng, men det slutade på 197 så fick han hyllning av hela arenan och alla domare och mina tårar sprutade över kinderna. Senare skulle ju alla små tjejer självklart ta massa kort på han. Efter det satt han sig i soffan 20 cm från mig och tog de lugnt till själva pris cermonin. Min kompis frågade då om jag kunde ta ett kort på henne och han så gjorde ja det. Sen sa ja på konstig svengelska om ja inte hon kunde ta en bild på mig och han med. Han sa att de gick bra och när ja satt där och han rörde min rygg såå mummlade jag på massa, han bara nickade och hade någon form av falk smaile. Pinsamt...Han tyckte nog ja mest var irreterande.

Sen när ja kom hem på kvällen och hade hämtat andan ifrån allt, så hörde en person av sig från lajvet och hon kunde tänka sig vara min fadder. Fast hon bara skulle gå på detta stora lajv som är om en vecka. Fast lite hjälp på traven kanske man kan få, jag är så djupt tacksam för alla dessa personer som vill hjälpa en. De måste nog älska det för att de vill så gärna lära ut en själv.

Så mot disk berget i köket nu då, ha en bra dag allihopa.